sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!
Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!
Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.
Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!
Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe[43], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!
O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!
O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!
För att bli gift
Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.
Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.
Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.
Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.
Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.
Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.
Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.
– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.
Hur skulle Adolf kunna det?
Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.
Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.
Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand[44], gick han i brudstol[45] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.
Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.
På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.
Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.
– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.
Följande morgon hade han lektion klockan sju.
stå… på bar backe – лишиться всего
på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз
gick… i brudstol – пошел под венец
